Ja det skulle man lugnt kunna säga. Jag trivs verkligen i vår lägenhet men det är värdelöst att den är på bottenplan. När jag sov som bäst vaknar jag av att två grabbar knackade på fönstret till sovrummet. Ni kan ju tro att jag blev rädd. Jag kund känna hjärtat slå genom täcket. Jag hörde det prata och fattade det som att de inte kom in i huset och därför var ju jag lätt tillhands att väcka. Men jag gick efter teorin att om de inte har nyckeln för att komma in i huset så hör de nog inte hit. Och jag tänkte inte gå upp och klä på mig kläder mitt i natten för att öppna entre-dörren för ett par fyllon. Nä jag låg kvar och visade mig inte. Men tror ni de gav sig? Nä knackningarna blev värre och värre, och tillslut slog de på fönstret. Jag blev faktiskt lite rädd då för det kändes som att de vilken sekund som helst skulle de slå sönder rutan. Och ännu mindre ville jag visa mig när jag märkte att de blev bara mer och mer irriterande över att de inte kom in i huset. Efter en stund kom det några tjejer som skulle in i huset och släppte då in de irriterade grabbarna. Det var jag glad över! Men tror ni jag kunde somna sen? Det var inte lätt. Jag blundade men mina öron var stora som trumpeter och jag hörde varje liten grej.
Detta är 3:e gången den här veckan jag blir väckt nattetid bara för att jag har lägenheten på bottenplan. Aldrig mer ska jag bo på bottenplan i stan. ALDRIG! När jag är klar med skolan ska vi flytta! Det har jag på egenhand bestämt här och nu! Hoppas inte älsklingen har något emot mitt beslut.
Puss/Åsa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar